När jag skriver dessa rader mot slutet av året, ja mot slutet av tiotalet, så är det med känslan av att leva i en väldigt speciell tid. Omställningens tid.
2019 har mer än tidigare varit året då den ekologiska krisen varit förstasidesnyheter. I våras kom den hittills mest omfattande rapporten om tillståndet i världens ekosystem från FN:s panel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, IPBES. Det var förskräcklig läsning: en miljon djur- och växtarter hotas av utrotning. Strax därefter nåddes vi av nyheter om de katastrofala bränderna i ett av världens mest artrika skogsområden, Amazonas. När jag skriver detta brinner Kalifornien och Australien. Marcusplatsen i Venedig står under vatten.
Men egentligen är detta inga nyheter. Sättet vi behandlar naturen på;
våra metoder för jordbruk, skogsbruk, fiske; hur vi använder energi och
material, hur vi bygger våra samhällen – skadar den levande världen.
Det har varit välkänt i hela mitt liv. Varför är det då så svårt att
ändra på?
Sopsortering, ekologisk mat och solceller i alla ära – att våga tro på en framtid där vi lever tillsammans med naturen är kanske det viktigaste vi kan göra.
Kanske för att vi totalt har glömt att vi är en del av naturen. Vi tänkte att ekosystemen är något utanför samhället. Något man kan bry sig om ifall man är intresserad av miljöfrågor, annars inte. Vi tänkte att vi kunde bygga människors välfärd utan att bry oss om naturens välfärd. Men vi är alltid en del av naturen. Det vet du egentligen, att så snart du tar nästa andetag, så snart du äter frukost, behöver du friska jordar, hav och skogar. Naturens hälsa är människors hälsa. Människors välfärd förutsätter naturens välfärd.
Nu, i omställningens tid, kan vi välja att vända utvecklingen så att vi lever på ett sätt som stärker ekosystemens hälsa istället för att bryta ner den. Som om vi vore en del av en levande helhet. Hur skulle ett samhälle se ut som respekterade och levde med jorden, haven och skogarna? Hur skulle ekonomin fungera? Hur skulle vi bo? Hur skulle vi äta?
Att ställa om till ett samhälle som stärker naturens förunderliga förmåga att återskapa sig själv är fullt möjligt, och det innebär stora förändringar. (Men det är inte som att vi kan välja omställning eller inte; om vi inte ställer om så gör naturen det åt oss, och det blir nog inte så kul).
Att i den ekologiska krisens tid våga föreställa sig en sådan omställning är både modigt och viktigt. Det vi inte ens kan föreställa oss kan vi inte heller sträva mot. Och jag vill ha en framtid att längta efter, inte vara orolig över! Jag skriver med flit inte om hur den framtiden skulle kunna se ut. Jag tror nämligen att var och en av oss behöver göra jobbet att se den framför oss. Hålla den i vår föreställningsvärld. Sopsortering, ekologisk mat och solceller i alla ära – att våga tro på en framtid där vi lever tillsammans med naturen är kanske det viktigaste vi kan göra.
Vad längtar du efter?